Läste en artikel i våran lokaltidning nu i veckan. Det handlade om den nya kampanjen som dragit igång i hela landet. den handlar om bättre barnomsorg. Men jag ska inte berätta så mycket om den kampanjen eftersom jag verkligen inte är inläst på den. Däremot tänker jag uttala mig lite om den artikeln.

Den tog upp väldigt mycket bra saker som krävs för en bra barnomsorg. Men en sak som fick mig riktigt arg var slutmeningen på artikeln. Då har ordförande i komunal sagt att det behövs både barnskötare och förskolelärare ute på förskolorna. Det behövs mycket kärlek till barnen på förskolorna. Det är barnskötarna duktiga på att ge. Förskolelärarna däremot står för den pedagogiska biten.

Alltså, det gör mig så arg. Ses vi förskolelärare enbart som de som sköter den pedagogiska biten? Ger vi inte barnen kärlek och omtanke hela dagarna. Självklart står vi även för den pedagogiska biten, men där ingår även kärleken till barnen. Men det låter mer som om vi går dit och planerar aktiviteter, ser till så barnen får göra dessa aktiviter och att de uppfyller målen i löroplanen. Ja, det är en av vår uppgift. Men att jobba med barn betyder så mycket mer än att enbart planera en pedagogisk verksamhet. Det är små små liv vi har att göra med. Många barn är hos oss mer under deras vakna tid på en dag, än vad de är hemma.

Oh, hade kunnat dra en lång roman här om mina åsikter, men jag väljer att låta bli. Istället lägger jag in texten till en underbar liten visa, som verkligen beskriver hur härliga barn är. Och jag är så underbart glad att jag satte mig på högskolan i 3,5 år för att få arbeta med det roligaste jag vet... Kan ni tänka er, dagarna i ända tillbringar jag med att jobba med barn. Hade aldrig kunnat se mig med ett annat yrke.