Sitter just nu och kollar på "Humorgalan" på tv. Det är Unicef som samlar in pengar till välgörenhet. Där kan man bli världsförälder genom att skänka 100kr varje månad. För många är 100kr i månaden ingenting, så varför inte skänka den lappen till de som behöver pengarna mer? Jag är ingen världsförälder i Unicef, utan istället är jag fadder genom Plan. Är fadder åt en liten flicka på 6 år i Benin. Och det känns så otroligt bra. Det var tack vare min syster som jag blev fadder. Hon har varit det ett bra tag. Som fadder skänker jag 200 kr varje månad. Och ska jag vara helt ärlig så märker jag inte ens av att de 200 dra på autogiro varje månad.

Mina 2400kr om året kan rädda liv på barn. Det känns skönt att veta att man gör något för att hjälpa till. Nu när jag sitter och kollar inslagen i "Humorgalan" där de filmar dessa sjuka barn så gör det så ont i mig, och tårarna rinner. Hade jag kunnat hade jag hoppat på första bästa plan och åka ner och hjälpa till. Dessa barn har lika mycket rätt att leva, som vi har! Eller hur? Barnen är vår framtid!