Idag är det en tung dag. Klockan halv åtta imorse fick jag ett telefonsamtal hem. Det var mamma... Hon ringde för att farfar hade somnat in inatt. Min älskade farfar. Allt har egentligen gått väldigt snabbt... Farfar har varit sjuk ett bra tag, men för en månad sedan fick vi beskedet cancer. Så efter cancerbeskedet har det gått snabbt, och det är jag glad för, så han slapp lida längre.

När jag fick beskedet att han gått bort kände jag självklart en lättnad för hans skull... men samtidigt kom känslan av saknad direkt. Att aldrig mer få träffa farfar, att aldrig mer få prata med honom. Jag kommer sakna farfar så mycket! Han är den mest underbara person som finns, och jag vet inte om det finns någon mer snällare person än vad farfar var. Skulle jag ringt honom och bett om skjuts upp till Kiruna så hade han kört mig dit, min farfar är sådan. Han skulle göra vad som helst för sina barnbarn, och jag hoppas han vet hur mycket vi älskade honom... och älskar ännu! Han kommer alltid finnas med oss!

Farfar... du kommer alltid finnas i mitt hjärta och mina tankar!