Idag har det varit en extremt labil dag. Känslorna har svajat hej vilt, men det är väl så det kommer vara den närmaste tiden... Och jag måste låta det vara så med!

Började i alla fall dagen med att promenera bort till Johanna för en fika. Härligt att träffas utan att behöva ägna tiden åt skolarbete. Vi pratade om precis allt och det kändes så skönt att få annat att tänka på. Att få skratta och ha kul:) En sann vän i vått och torrt!

Resten av dagen har jag faktiskt bara varit hemma och pysslat och donat. Självklart funderat en hel del. Det går inte att låta bli just nu. Nu är det snart dags att slå över till 2010 och jag hoppas innerligt att det kommer bli ett bättre år än vad detta har varit. Eller iaf vad detta halvåret har varit.  Innerst inne försöker jag även övertala mig att detta är något som kommer stärka mig när jag lyckats ta igenom mig det. Det kommer ta tid, det kommer det göra. Och det kommer få ta tid. Jag är så tacksam att jag har jullov just nu, för jag vet inte om jag hade pallat skolan annars. Tanken är att börja arbeta bort en del arbeten redan imorgon, så att jag har tid att vara ledsen sen, då det jag inte vill ska hända, kommer att hända.

Mitt bloggande är inte det gladaste just nu... men jag skriver faktiskt blogg för min egen skull med. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur jag kände då det var som värst. Jag vill kunna gå tillbaka för att minnas. För även om detta är tufft, så vill jag inte glömma det. Farfar är, och kommer alltid vara en del utav mig. Även om han inte är här.... när tiden är inne för honom, så kommer han sitta uppe på ett moln och kolla ner på sina barn och deras familjer med ett leende. Han kommer inte missa något, han kommer vara med under varje stort tillfälle i våra liv... om inte närvarande, så i alla fall i våra hjärtan.