Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen. Detta halvåret har varit det värsta hittils i mitt liv. Först mormor, men hon har piggnat till bra och det är jag så extremt glad för. Tyvärr verkar inte farfar må lika bra och jag håller just nu på att inställa mig på det värsta. Jag tror vi räknar dagar nu.

Jag vet inte hur man hanterar sådant här. Jag har aldrig varit med om detta innan. De senaste dagarna har det kommit mycket tårar, och det kommer jag tillåta att det fortsätter att göra. Det är nog mitt sätt att bearbeta. Även att skriva av mig lite här är en bearbetning. Var och hälsade på honom idag på sjukhuset, och det var... jobbigt. Men samtidigt kändes det bra att följa med dit.

Hur detta än slutar så kommer jag ha de finaste minnena med mig hela livet ut, de kommer sitta fastklistrade i hjärtat på mig. Och jag skriver som Malin skrev i ett av sina inlägg: Min farfar är den bästa farfarn ett barnbarn kan ha.