Är jättetrött verkligen, vilket antgligen beror på att det har varit en extremt jobbig dag känslomässigt. Det var nämligen farfars begravning idag. Jag & Malin åkte ner till familjen i edet imorse, för att sedan åka vidare mot Fuxernas Kyrka. Redan när jag kom till parkeringen kom känslan, känslan som gjorde mig påmind om att jag just idag skulle ta ett sista farväl av en otrolig människa som lämnat jordlivet. Det var en fin begravning med fin musik till. Även fast tårarna rann konstant så kunde jag inte låta bli att le ibland när prästen pratade om farfar.

Jag säger som det stod på en blomgrupp till farfar: Du har inte lämnat oss, du har bara gått lite i förväg.

Jag fick ha med farfar i mitt liv i nästan 24 år. Och jag känner en enorm glädje att ha fått haft den människan i mitt liv. Jag önskar han hade fått stanna hos oss längre. Att han fick fortsätta gå ut med sina hundar, eller åka upp till dalarna och tillbringa någon vecka per år. Eller varför inte bara fortsätta vara den underbara människan han var. Saknaden efter farfar kommer allitd att vara stor. För man glömmer aldrig en sådan människa. Min farfar inkluderas i många av mina barnminnen.

Under begravningen idag kom det så otroligt mycket folk. Och det visar hur omtyckt han var. Frågar man någon i edet om han/hon vet vem Arne Andersson var, så är jag nästan säker på att långt över hälften hade svarat ja. Han var ett välkänt ansikte på pappersbruket, där han arbetade under sitt yrkesliv. Varenda sommar jag är där och jobbar så får man iaf samma fråga några gånger per sommar: "Och hur är allt med farfar?". Den frågan kommer aldrig mer komma nu.

Farfar kommer alltid finnas med i hela mitt liv, på ett eller annat sätt. Jag älskar dig farfar! Och saknar dig oerhört mycket. Tack för åren jag fick med dig. Du har det bra där du är nu.